TACK.

Min pappa.

Den här låten sjöng min pappa till mig på min 20 års fest.

Först och främst, tack. Tack för att ni är så fina mot mig. Jag har fått så många fina kommentarer och meddelanden och jag har inte kunnat läsa allt än, men jag ska. Och det jag har läst har berört mig så. Jag är så glad att så många fick se vilken underbar människa min pappa var. Och jag vet att han redan har läst alla kommentarer! Det gjorde han ALLTID. Han var alltid inne på min blogg och snokade runt, ibland kommenterade han själv också.

Jag vet inte riktigt hur jag fann mod och ork till att skriva. Men jag är glad att jag gjorde det, för nu känns det här lite som terapi. Jag vet inte hur länge och hur mycket jag kommer skriva om pappa, jag vet bara att jag kommer fortsätta att göra det så länge jag känner att jag mår bra av det.

Jag pratade med pappa igår och jag tror faktiskt att han hörde mig. Eller, jag tror inte utan jag är rätt så säker på att han gjorde det. Jag har ju bara suttit inne dom senaste dagarna (här i mitt barndomshem i Alingsås, i soffan som det var en evig kamp om varje dag mellan mig och pappa) så igår kände jag att jag behövde lite frisk luft. Det regnade men jag gick ut ändå. Jag gick inte långt men jag satte mig istället på en sten under träden som skyddade lite mot regnet, precis vid sjön nedanför vårat hus. Så började jag prata med honom. Och helt plötsligt så slutade det regna och solen började skina. Det var verkligen så vackert. Det var som om han inte ville att jag skulle gå tillbaka hem, som om han ville att jag skulle stanna och fortsätta prata med honom. Jag satt där med solen i ansiktet och berättade hur många vi är som saknar honom, att han inte behöver oroa sig för mig och att jag ska ta hand om lilla mamma. Efter en stund så sa jag till honom att jag nog måste gå snart för att Anastasia kommer på besök. Så satt jag och hoppades på att få något slags tecken, ett tecken på att det var okej för mig att gå... Och då såg jag hur det kom ett gäng joggandes på stigen lite längre bort och då tog jag det som ett ja. För jag var lite nervös i början av pratstunden. Kollade mig runt mycket och så och hoppades på att ingen skulle gå förbi och tycka att "vad är det här för störd människa som sitter och pratar med sig själv". Men det kom aldrig någon, förrän det var dags för mig att gå.

Jag hade en sådan mysig kväll igår också. Mamma lagade tacogratäng som vi bara äter när vi får finbesök. Och jag hade både min pojkvän och Anastasia och Elin här. Det fina är också att bara för några veckor sedan så var exakt samma gäng plus min pappa samlade här hemma hos oss. Det var också en så mysig kväll. Jag, mamma, pappa och min pojkvän åt middag och så kom Anastasia och Elin för att mingla med oss efteråt. Det var bara pappa som saknades igår men han var huvudpersonen i våra samtal, såklart.

Hur lika är vi inte förresten? Pappa och jag. Det här är alltså han när han var ung.

Idag är det fredag. Och jag hittade en liten text som pappa hade skrivit i boken han skrev till mig. Fredag den 10e februari 2017.
"Idag är det den 10e februari och det är FREDAGS SPRINT på gymmet!!! Tyvärr kan inte jag vara med idag (det vet inte du än). Jag har sådan värk i kroppen idag."
Bland det bästa jag visste var när hela lilla familjen var samlad och gick på sprint (mitt favoritpass på gymmet) tillsammans. Det hände inte alltför ofta, men jag var så glad dom tillfällena.

Jag tänkte kanske gå på det passet idag. Men det känns lite läskigt. Jag vill egentligen och jag vet att pappa hade velat det också för han såg hur mycket jag tyckte om det. Men jag är rädd för att bli ledsen och börja gråta mitt under passet. Jag kanske iof kan skylla på att tårarna är svettdroppar? Eller bara acceptera att det är okej att gråta. Även på gymmet en fredag klockan 12.00. Vi får se. Senaste gången jag var hemma i Alingsås över en helg (20 dagar sedan) så gick jag och mamma på sprint tillsammans på lördagen. Jag minns hur irriterad jag blev på pappa som stod utan för salen, vinkade i fönstret där man ser in, öppnade dörren och stod och kollade på mig och mamma. Jag tyckte att han störde. Tänk om jag hade vetat då hur mycket jag hade gjort för att han skulle göra det idag, 20 dagar senare.

Och jag vill också tillägga att min pappa var inte sjuk! Han hade bara väldigt ont i kroppen och det skedde hastigt.

Gillar

Kommentarer

Lollo
,
Wow moa.. du sätter ord på dina känslor så fint. Jag sitter och gråter så mycket nu. Vilken fin stund ni delade med varandra när du satt vid vattnet. Jag är säker på att din pappa alltid är med dig och att du kommer känna honom vart du än här, din pappa verkar vara en helt underbar människa. Kram på dig <3
Nettan
Nettan,
Jenniferofhbg
Jenniferofhbg,
Du är så duktig på att utrycka dig! Kram <3
nouw.com/jenniferofhbg
emelieolssons
Dixi Wonderland,
Vilket vackert sätt du har att uttrycka dig i text. Jag beklagar verkligen sorgen. Sorg är olika för alla men så länge du inte skadar dig själv eller andra så är inget fel. Det är okej att gråta, det är okej att inte gråta. Det är okej att vara arg och det är okej att vara glad. Jag har förlorat många anhöriga i mitt liv och det jobbigaste har alltid varit första gången som jag har skrattat. Man kommer på sig själv och en våg av ångest flyger över en. När du upplever detta Moa, kom ihåg att det är okej att skratta.
dixiwonderland.com/
SnabelA
SnabelA,
Vilka vackra och fina ord om din pappa. Han vet nog hur saknad är av dig.
nouw.com/snabela
Ellen
,
Hej Moa! Jag känner med dig så mycket. Jag går i terapi för en olycka som tog min syster bort från jordelivet.. Det tipset jag har fått är att, som du skriver, prata med henne. Jag gjorde det i början men tappade det på vägen. Man kan skriva lappar, anteckningar i mobilen.. På de starka dagarna kan man skriva till sig själv att läsa på de svagare. även att inte hålla inne tårarna! För det skaver så och förstör mer än det stärker. ”Ett hjärta som har gått i bitar är också ett hjärta som har älskat. ”


Mångamånga tankar och kramar<3 tack för att du delar med dig av lite bitar.
Nina
,
Enormt jobbigt att mista en förälder. Jag miste min mamma när jag var 23, jag är åxå ett ensambarn och det har inte varit lätt.. Nu har det gått 12 år utan henne.. undrar hur jag klarat 12 hela år.. tänker på henne flera gånger om dagen och kan fortfarande bli väldigt ledsen och ha svårt att prata om henne och mina känslor.. stor styrkekram till dig <3
A
,
beklagar verkligen sorgen. <3 sänder all värme och kärlek.
Petra
,
Tusen kramar.

Instagram