TACK.

Min pappa.

Den här låten sjöng min pappa till mig på min 20 års fest.

Först och främst, tack. Tack för att ni är så fina mot mig. Jag har fått så många fina kommentarer och meddelanden och jag har inte kunnat läsa allt än, men jag ska. Och det jag har läst har berört mig så. Jag är så glad att så många fick se vilken underbar människa min pappa var. Och jag vet att han redan har läst alla kommentarer! Det gjorde han ALLTID. Han var alltid inne på min blogg och snokade runt, ibland kommenterade han själv också.

Jag vet inte riktigt hur jag fann mod och ork till att skriva. Men jag är glad att jag gjorde det, för nu känns det här lite som terapi. Jag vet inte hur länge och hur mycket jag kommer skriva om pappa, jag vet bara att jag kommer fortsätta att göra det så länge jag känner att jag mår bra av det.

Jag pratade med pappa igår och jag tror faktiskt att han hörde mig. Eller, jag tror inte utan jag är rätt så säker på att han gjorde det. Jag har ju bara suttit inne dom senaste dagarna (här i mitt barndomshem i Alingsås, i soffan som det var en evig kamp om varje dag mellan mig och pappa) så igår kände jag att jag behövde lite frisk luft. Det regnade men jag gick ut ändå. Jag gick inte långt men jag satte mig istället på en sten under träden som skyddade lite mot regnet, precis vid sjön nedanför vårat hus. Så började jag prata med honom. Och helt plötsligt så slutade det regna och solen började skina. Det var verkligen så vackert. Det var som om han inte ville att jag skulle gå tillbaka hem, som om han ville att jag skulle stanna och fortsätta prata med honom. Jag satt där med solen i ansiktet och berättade hur många vi är som saknar honom, att han inte behöver oroa sig för mig och att jag ska ta hand om lilla mamma. Efter en stund så sa jag till honom att jag nog måste gå snart för att Anastasia kommer på besök. Så satt jag och hoppades på att få något slags tecken, ett tecken på att det var okej för mig att gå... Och då såg jag hur det kom ett gäng joggandes på stigen lite längre bort och då tog jag det som ett ja. För jag var lite nervös i början av pratstunden. Kollade mig runt mycket och så och hoppades på att ingen skulle gå förbi och tycka att "vad är det här för störd människa som sitter och pratar med sig själv". Men det kom aldrig någon, förrän det var dags för mig att gå.

Jag hade en sådan mysig kväll igår också. Mamma lagade tacogratäng som vi bara äter när vi får finbesök. Och jag hade både min pojkvän och Anastasia och Elin här. Det fina är också att bara för några veckor sedan så var exakt samma gäng plus min pappa samlade här hemma hos oss. Det var också en så mysig kväll. Jag, mamma, pappa och min pojkvän åt middag och så kom Anastasia och Elin för att mingla med oss efteråt. Det var bara pappa som saknades igår men han var huvudpersonen i våra samtal, såklart.

Hur lika är vi inte förresten? Pappa och jag. Det här är alltså han när han var ung.

Idag är det fredag. Och jag hittade en liten text som pappa hade skrivit i boken han skrev till mig. Fredag den 10e februari 2017.
"Idag är det den 10e februari och det är FREDAGS SPRINT på gymmet!!! Tyvärr kan inte jag vara med idag (det vet inte du än). Jag har sådan värk i kroppen idag."
Bland det bästa jag visste var när hela lilla familjen var samlad och gick på sprint (mitt favoritpass på gymmet) tillsammans. Det hände inte alltför ofta, men jag var så glad dom tillfällena.

Jag tänkte kanske gå på det passet idag. Men det känns lite läskigt. Jag vill egentligen och jag vet att pappa hade velat det också för han såg hur mycket jag tyckte om det. Men jag är rädd för att bli ledsen och börja gråta mitt under passet. Jag kanske iof kan skylla på att tårarna är svettdroppar? Eller bara acceptera att det är okej att gråta. Även på gymmet en fredag klockan 12.00. Vi får se. Senaste gången jag var hemma i Alingsås över en helg (20 dagar sedan) så gick jag och mamma på sprint tillsammans på lördagen. Jag minns hur irriterad jag blev på pappa som stod utan för salen, vinkade i fönstret där man ser in, öppnade dörren och stod och kollade på mig och mamma. Jag tyckte att han störde. Tänk om jag hade vetat då hur mycket jag hade gjort för att han skulle göra det idag, 20 dagar senare.

Och jag vill också tillägga att min pappa var inte sjuk! Han hade bara väldigt ont i kroppen och det skedde hastigt.

Gillar

Kommentarer

A
,
beklagar verkligen sorgen. <3 sänder all värme och kärlek.
Petra
,
Tusen kramar.

Liknande inlägg

Instagram