Se bra ut = må bra?

Falskt. Utsidan kan spegla mycket från insidan men att man inte mår bra i sig själv klockan 03.00 på natten när man inte kan somna för att ångesten sitter i magen, hjärnan och hjärtat behöver inte synas ute bland folk en solig vårdag.

Jag har mått så bra i mitt liv, jag har mått så fantastiskt bra att jag nästan inte vågar säga att jag har mått dåligt. För att det känns otacksamt, som ett hån mot folk som har det värre. Jag vet att det inte är så. Vet att jag inte borde tänka så, men ändå så gör jag det. För det känns genant. Just nu mår jag bra, som jag gör för det mesta. Jättebra faktiskt. Men jag vill minnas att jag har mått otroligt dåligt i perioder också. Det är jävligt mörkt där nere och jag är nog en person som inte fattar hur kasst det varit förrän jag kommer ur det.

Perioder i mitt liv som jag, enligt mig själv, sett bäst ut utseendemässigt mådde jag skit under. Jag minns hur jag kunde sätta upp mål och poängen med det hela var väl egentligen att må bra i slutändan. Jag struntade i hur jag mådde på vägen dit, för när jag väl nått målet så skulle jag vara lycklig. "Vill man bli fin så får man lida pin" eller vad det nu är man säger. Men om man vill må bra då? Måste man lida pin då med? Är det verkligen en lång, jobbig och mörk väg till lycka? Nej. I själva verket så är resan mot målet minst lika viktig att den ska få dig att må bra som själva slutmålet.

Jag ville må bra i mig själv, vem vill inte det, och trodde att det handlade om något yttre. "Jag hade varit så lycklig om jag haft ett thigh gap" tex. Nej, du kanske blir ännu lyckligare av sånna där saker (ifall det nu är något du strävar efter) om du redan mår bra och resan dit får dig att må bra. Men inget av det där kan ta dig upp från något svart till total lycka.

Här är en bild från när jag var hur jävla snygg som helst men mådde som en påse skit på insidan. Absolut inte värt det.