Inlägget innehåller annonslänkar.

Tröja HÄR.

Höstluft. Kanske det enda härliga med hösten? Visst det finns mycket saker som kommer med i och med att det blir höst, som vi själva skapar - så som rutiner, myskvällar med tända ljus osv... Men det tillhör ju inte hösten EGENTLIGEN. Hösten utan alla tillbehör som vi själva lägger till är liksom bara sommaren fast mörkare och kallare. Vilket också gör den deppigare. Men sen har vi våra medel som vi tar till för att göra hösten mindre grå. Och dom grejerna gillar man ju. Men hösten EGENTLIGEN, bara just HÖSTEN som årstid den har jag aldrig gillat. Och än mindre i år. Givetvis.

Jag vill bara plocka upp alla löv från marken och limma fast dom på träden igen. Med något jäkla superlim så att dom aldrig faller av. Spola tillbaka tiden och stanna den, aldrig låta mig genomlida det här igen.

För det kunde man ju ge sig f*n på, att som om det inte vore nog med regn, rusk och mörker så skulle hösten ha ännu värre saker med sig denna gången. Men jag har försökt göra det bästa av det den här helgen! Det har jag verkligen. Tagit till alla dom där hjälpmedlen som jag nämnde innan.

Vi åkte tillbaka till Göteborg över helgen för det känns som att jag behöver vara här just nu. I fredags var jag hemma i Alingsås med mamma och kollade på idol och åt popcorn samt blå fazer (kanske det bästa av alla hjälpmedel mot hösten). Igår tränade jag, jag var både på sprint vilket innebar mycket sveeeett och så var jag på yin yoga som innebär myyys. Sen checkade vi in på hotell, jag och min pojkvän. Igår bodde vi på Avalon och idag ska vi sova över på Bellora. Himla mysig grej att göra. Och idag har jag haft en väldigt mysig dag i allmänhet också. Jag har minglat på Hagabadet i typ 5 timmar, både spaat, fått massage och gått på yoga. Och så har jag fikat och gått runt på stan i eftermiddagssolen med min bästa vän. Å nu ligger jag i hotellsängen och väntar på att min pojkvän ska komma hem från jobb så ska vi gå ut och äta. Vart har vi inte bestämt ännu. Men vi åt iallafall en riktig pangmiddag på BOV igår. Är ni i Göteborg så borde ni absolut gå dit, garanterat godaste pizzorna i stan och en väldigt mysig och genuin restaurang också.

Byxor HÄR.

Så ja, den här hösthelgen har jag verkligen gjort det bästa utav. Och idag är det tre veckor sedan det hände. Och det gör bara mer ont ju längre tiden går. Som jag läste att någon så fint skrivit på Twitter (@adjunktyra): "Känslan av att livet går vidare är olidlig. Även om jag ligger ner och gör ingenting så går saker framåt. Jag vill inte ha tiden mellan oss. Dagarna går men jag vill stanna", det satte verkligen ord på mina känslor. Det är så sant. Jag vill inte ha tiden mellan oss, jag hatar tanken av att vi kommer längre ifrån varandra för varje dag som går. Jag hatar att det här mer och mer blir mitt liv, min vardag. Jag hatar att jag för varje dag börjar förstå. Att mitt liv nu är utan min pappa. Jag vill inte ha det så. Men jag har ju inte så mycket val liksom. Det är så svårt att acceptera bara.

Vet inte om jag borde be om ursäkt för hur deppigt det är här nu heller, eller för att jag uppdaterar typ en gång i veckan. Men jag tar för givet att ni förstår. Och det älskar jag er för!

Hej fina, fina, fina ni. Det är över en vecka sedan jag skrev någonting här. Och dom senaste dagarna har det kliat i fingrarna. Men jag har också haft så mycket i huvudet att jag inte fått tillfälle att sätta mig ner och prata med er. Men, mitt i allt det här tragiska så har jag faktiskt en glad nyhet att dela med mig av! Jag och min pojkvän har blivit sambos! Woho, hur härligt? Det känns ändå som ett väldigt stort steg. Trots att vi praktiskt taget bott tillsammans hela sommaren ändå... Han har ju bott i Göteborg och den här sommaren när Västkusten visade sin bästa sida så ville jag inget hellre än att vara där. Så ja, jag var ju knappt hemma i Stockholm någonting i somras. Men nu så! I onsdags gick flyttlasset upp till Stockholm! Så nu bor vi tillsammans i vad som tidigare varit min lilla lägenhet och som nu är våran.

Vem hade kunnat ana, för 357 dagar sedan en lördag på Bergmans... Att vi ett år senare skulle vara sambos. Att vi ett år senare skulle ha gjort sju stycken resor tillsammans, att jag ett år senare skulle gå igenom mitt livs största sorg med dig vid min sida, att vi skulle älska varandra så mycket att det känns som om kroppspulsådern ibland ska sprängas för hjärtat pumpar så hårt.

Vem hade kunnat ana att du skulle bli den viktigaste människan i mitt liv. Den första jag ringer när någonting har hänt och den som jag vill dela allting med.

Jag kunde inte ana. Men tänk hur bra det blev.

Jag har aldrig mått så bra som jag gör med dig och jag minns hur jag i våras tänkte att, "nä men nu är det för bra för att vara sant"... Livet KAN INTE vara såhär ljuvligt på alla vis. Så mitt i all lycka växte ett litet frö av oro inuti mig under sommaren. Och min magkänsla hade ju rätt. Livet kunde inte vara sådär härligt. Jag minns hur jag tänkte att jag hade allting. En pojkvän som jag älskar över allt annat, VÄRLDENS finaste familj, underbara vänner, ett jobb jag tycker är roligt, en fin lägenhet i huvudstaden och ett liv som jag egentligen kan anpassa helt utifrån hur jag vill ha det. Sedan försvann min pappa, och trots att jag har min mamma och dom där andra fyra sakerna som gör mitt liv bra kvar - så kommer ingenting någonsin att bli som förut.

Min pappa borde inte vara död - han borde leva. Han om någon borde få leva. Han älskade livet och trots att han hade sina egna problem och konstant ont så såg han alltid det fina i livet och var alltid positiv och så fin mot alla människor han träffade. Så även om ingenting med det som har hänt är rätt så är det så viktigt att livet innehåller både toppar som dalar. Jag förstår det nu. Trots att det till viss del var härligt att leva som jag gjorde i somras så var det också påfrestande. Då när jag "hade allting". Jag vågade inte ens säga det högt, hur bra allting var. Jag ville inte spräcka bubblan. För jag kände någonstans att bägaren, som var fylld med allt det goda i livet, så småningom skulle rinna över. Jag visste såklart inte vad som skulle hända, men jag kände ändå någonstans att det var ohållbart.

Man kan inte leva uppe bland molnen hela livet. Tillslut måste man landa. Jag önskar att jag hade förstått det innan jag förlorade min pappa. Jag önskar att jag hade satt mig ner, själv, och andats. Självmant. Innan jag tvingades till att göra det när allt det här hände. Jag önskar att jag hade tagit lite tid för mig själv i somras, inte tackat ja till alla tillställningar, hängt med på allting och vägrat känna efter.

Jag har fortfarande inte förstått att min pappa är borta. Igår när vi skulle åka från Stockholm till Alingsås (jag, min pojkvän och min bästa vän) så kom jag på mig själv med att ta en bild på oss som jag tänkte skicka i familjegruppen och skriva "nu är vi påväg!". Men vår familjegrupp FINNS INTE LÄNGRE. Jag hade gjort ALLT ALLT ALLT för att skicka den där fåniga bilden i gruppen och fått en bild tillbaka på mamma och pappa tillsammans med en glad hälsning. ALLT. Och det är i sådana stunder jag förstår, för en kort stund, att han är borta. Att jag aldrig kommer få ett meddelande från honom igen, aldrig ett inkommande samtal på FaceTime och han kommer aldrig komma ut på parkeringen och vinka mig välkommen med Sverige-flaggan igen. Det gör ont. Och jag undrar om det någonsin kommer smälta in. Eller om jag kommer hoppas varje gång jag kommer hem hit, att höra hans röst när jag kommer in genom dörren.

Ja, nu blev det här kanske rätt rörigt och inte blev det något glatt inlägg heller ändå... Tanken var att jag skulle ge en kärleksförklaring till min pojkvän men det fick bli lite både och. Hur som helst, SHOOOUT OUT till männen i mitt liv. Min pappa och min pojkvän. Jag älskar er båda!!!

Den här låten sjöng min pappa till mig på min 20 års fest.

Först och främst, tack. Tack för att ni är så fina mot mig. Jag har fått så många fina kommentarer och meddelanden och jag har inte kunnat läsa allt än, men jag ska. Och det jag har läst har berört mig så. Jag är så glad att så många fick se vilken underbar människa min pappa var. Och jag vet att han redan har läst alla kommentarer! Det gjorde han ALLTID. Han var alltid inne på min blogg och snokade runt, ibland kommenterade han själv också.

Jag vet inte riktigt hur jag fann mod och ork till att skriva. Men jag är glad att jag gjorde det, för nu känns det här lite som terapi. Jag vet inte hur länge och hur mycket jag kommer skriva om pappa, jag vet bara att jag kommer fortsätta att göra det så länge jag känner att jag mår bra av det.

Jag pratade med pappa igår och jag tror faktiskt att han hörde mig. Eller, jag tror inte utan jag är rätt så säker på att han gjorde det. Jag har ju bara suttit inne dom senaste dagarna (här i mitt barndomshem i Alingsås, i soffan som det var en evig kamp om varje dag mellan mig och pappa) så igår kände jag att jag behövde lite frisk luft. Det regnade men jag gick ut ändå. Jag gick inte långt men jag satte mig istället på en sten under träden som skyddade lite mot regnet, precis vid sjön nedanför vårat hus. Så började jag prata med honom. Och helt plötsligt så slutade det regna och solen började skina. Det var verkligen så vackert. Det var som om han inte ville att jag skulle gå tillbaka hem, som om han ville att jag skulle stanna och fortsätta prata med honom. Jag satt där med solen i ansiktet och berättade hur många vi är som saknar honom, att han inte behöver oroa sig för mig och att jag ska ta hand om lilla mamma. Efter en stund så sa jag till honom att jag nog måste gå snart för att Anastasia kommer på besök. Så satt jag och hoppades på att få något slags tecken, ett tecken på att det var okej för mig att gå... Och då såg jag hur det kom ett gäng joggandes på stigen lite längre bort och då tog jag det som ett ja. För jag var lite nervös i början av pratstunden. Kollade mig runt mycket och så och hoppades på att ingen skulle gå förbi och tycka att "vad är det här för störd människa som sitter och pratar med sig själv". Men det kom aldrig någon, förrän det var dags för mig att gå.

Jag hade en sådan mysig kväll igår också. Mamma lagade tacogratäng som vi bara äter när vi får finbesök. Och jag hade både min pojkvän och Anastasia och Elin här. Det fina är också att bara för några veckor sedan så var exakt samma gäng plus min pappa samlade här hemma hos oss. Det var också en så mysig kväll. Jag, mamma, pappa och min pojkvän åt middag och så kom Anastasia och Elin för att mingla med oss efteråt. Det var bara pappa som saknades igår men han var huvudpersonen i våra samtal, såklart.

Hur lika är vi inte förresten? Pappa och jag. Det här är alltså han när han var ung.

Idag är det fredag. Och jag hittade en liten text som pappa hade skrivit i boken han skrev till mig. Fredag den 10e februari 2017.
"Idag är det den 10e februari och det är FREDAGS SPRINT på gymmet!!! Tyvärr kan inte jag vara med idag (det vet inte du än). Jag har sådan värk i kroppen idag."
Bland det bästa jag visste var när hela lilla familjen var samlad och gick på sprint (mitt favoritpass på gymmet) tillsammans. Det hände inte alltför ofta, men jag var så glad dom tillfällena.

Jag tänkte kanske gå på det passet idag. Men det känns lite läskigt. Jag vill egentligen och jag vet att pappa hade velat det också för han såg hur mycket jag tyckte om det. Men jag är rädd för att bli ledsen och börja gråta mitt under passet. Jag kanske iof kan skylla på att tårarna är svettdroppar? Eller bara acceptera att det är okej att gråta. Även på gymmet en fredag klockan 12.00. Vi får se. Senaste gången jag var hemma i Alingsås över en helg (20 dagar sedan) så gick jag och mamma på sprint tillsammans på lördagen. Jag minns hur irriterad jag blev på pappa som stod utan för salen, vinkade i fönstret där man ser in, öppnade dörren och stod och kollade på mig och mamma. Jag tyckte att han störde. Tänk om jag hade vetat då hur mycket jag hade gjort för att han skulle göra det idag, 20 dagar senare.

Och jag vill också tillägga att min pappa var inte sjuk! Han hade bara väldigt ont i kroppen och det skedde hastigt.